Varför artificiell intelligens är en så kraftfull thrillerantagonist

En traditionell antagonist kan utmattas, förödmjukas eller övertalas. Ett system kan inte vara något av detta, och det åtnjuter aktivt stöd från alla som har funnit det användbart.

Thrillers handlar ofta om avslöjanden. Antagonisten avslöjas och avslöjandet kostar dem något – position, rykte, frihet. Den hävstången existerar inte mot ett system, som inte har någon ställning att förlora.

Värre är att avslöjanden kan slå tillbaka. Att visa att ett allmänt betrott system producerade ett dåligt resultat får ofta den som visar det att framstå som instabil snarare än att ha rätt.

Den genuint obekväma strukturella egenskapen är att antagonistens supportrar är vanliga, sympatiska människor. Kollegor, läkare, tjänstemän – alla har goda erfarenheter av systemet och ingen anledning att tvivla på det.

Detta isolerar huvudpersonen socialt snarare än fysiskt. Isolering i en AI-thriller är sällan ett låst rum. Det är ett rum fullt av rimliga människor som vänligt är oense med dig.

Fråga vem som är ansvarig och svaret fragmenteras över ett produktteam, ett upphandlingsbeslut, en tillsynsmyndighet och en styrelse. Var och en innehar en försvarbar del. Ingen innehar tillräckligt för att konfronteras.

För en romanförfattare är detta en gåva, eftersom det tar bort det traditionella målet i tredje akten och tvingar fram en mer intressant fråga: hur ser en seger ens ut här?